[äinjel]

Då var man här igen. Söndag.
Varför är söndagar på samma sätt nästan varje vecka? Kanske för att man har tid att tänka på sånt som man har stoppat undan hela veckan.
Det är iaf ungefär det jag har gjort den här veckan, sedan jag kom hem från mamma. Det är en vecka sedan idag. Jag har inte velat tänka på det, inte låtsats om det. Ignorerat det. Så kommer söndagen och alla skuldkänslor eskalerar på samma gång. Speciellt när man fått veta saker som har hänt i helgen som man inte hade en aning om, eftersom man inte ens har ringt under sina lediga dagar. Jag har liksom tänkt att om det händer något eller om de orkar så ringer de mig. Men så kanske det inte är. En annan orsak till att jag inte ringt är att jag är rädd för vad jag får höra om jag ringer. Att jag inte orkar höra mer hur dåligt och jobbigt det är för mamma. Och då känner jag mig självisk och feg som inte ens klarar att höra sånt när jag sitter här så långt borta. Jag kämpar för att inte börja gråta eftersom jag måste gå och lägga mig strax. Det är ju jobb imorgon.

Summa summarum: Mamma väntar på att få läggas in på Mariestads sjukhus, morfar väntar dessutom på sina senaste provsvar och jag bävar inför en arbetsvecka som känns lika lätt som om Titanic skulle vila på mina axlar.

Livet är väl fantastiskt, inte sant..