Mercredi
Idag känns min hjärna lika stor som en badboll och min skalle ungefär lika liten som en puttekula. Superskoj. Verkligen!
Inatt sov jag ute hos mormor och morfar. Morfar har fortfarande inte fått veta någonting om vad de ska göra åt hans problem med gallan och levern. Han blir bara mindre och mindre. Jag vill inte att han ska bli så liten att han försvinner. Igår pratade vi om minnen och resor och han sa bara, utan att ens reflektera över det, att "det blir nog inga mer resor för mig". Det kändes i hjärtat vill jag lova. Mormor har dessutom blivit jätteförkyld stackarn, men hon var som mormor alltid är, frågade hela tiden om det är något jag vill ha eller något hon kunde göra, trots att jag hjälpte till som vanligt. Söta hon. Jag vill inte tänka på det men jag vet inte hur mormor skulle klara sig utan morfar. Det finns liksom inte att de inte skulle vara tillsammans. De har varit tillsammans sedan de var tonåringar och pussas fortfarande varje dag. Det är mitt idealäktenskap. Att trivas så bra med varandra efter mer än 50 år. Morfar har liksom hjälpt henne med så mycket, varit den starka och tagit hand om ekonomi och vem vet vad mer. Det var han som lärde henne köra bil när mamma och morbror var större. Det är han som baxar husvagnen på alla deras semestrar på västkusten. Det är han som fixar bilen. Ja, allt sånt. Mormor har jobbat och tagit hand om hemmet, morfar har jobbat och tagit hand om allt runt omkring. De är som en fungerande människa tillsammans.
Idag ska mamma läggas in på Mariestads sjukhus. Äntligen. Man vet att det inte står rätt till när man önskar och längtar efter att ens egen mor ska få lämna sitt hem och läggas i någon annans vård. Jag hoppas att de faktiskt inser nu att något inte står rätt till, eller att mycket inte står rätt till stämmer väl bättre. Att de inser det och att de faktiskt gör någonting åt det. Att de letar, jagar, gör allt vad de kan för att hjälpa henne. Jag älskar min mamma så mycket att det inte finns ord som kan beskriva det. Jag har fortfarande dåligt samvete för att jag inte åkte tillbaka till henne i helgen. Kanske kan jag åka och hälsa på henne på sjukhuset helgen som kommer istället. Jag är så fruktansvärt maktlös. Så mycket att det gör ont. Fast iofs gör det mesta ont nu för tiden.. Mitt hjärta, mitt huvud och hela min kropp värker. Jag vet inte hur jag ska kunna slappna av ordentligt. Igår låg jag hos mormor och morfar och läste hela kvällen. Gjorde inte en sak mer efter middagen och sånt. Ändå är jag helt slut idag. Hela kroppen är liksom varm. Inifrån, men inte febrig. Det är väl mest troligt att det är den värme som kommit nu som gör så här med mig och självklart stressen över min älskade och underbara familj. Jag har som ett mantra ibland när jag inte kan tänka något annat; jag får inte bli föräldralös vid 25, jag får inte bli föräldralös vid 25.
Det stjälper nog mig själv mer än det hjälper kanske.
Men så är det att vara jag.
Typ.
Inatt sov jag ute hos mormor och morfar. Morfar har fortfarande inte fått veta någonting om vad de ska göra åt hans problem med gallan och levern. Han blir bara mindre och mindre. Jag vill inte att han ska bli så liten att han försvinner. Igår pratade vi om minnen och resor och han sa bara, utan att ens reflektera över det, att "det blir nog inga mer resor för mig". Det kändes i hjärtat vill jag lova. Mormor har dessutom blivit jätteförkyld stackarn, men hon var som mormor alltid är, frågade hela tiden om det är något jag vill ha eller något hon kunde göra, trots att jag hjälpte till som vanligt. Söta hon. Jag vill inte tänka på det men jag vet inte hur mormor skulle klara sig utan morfar. Det finns liksom inte att de inte skulle vara tillsammans. De har varit tillsammans sedan de var tonåringar och pussas fortfarande varje dag. Det är mitt idealäktenskap. Att trivas så bra med varandra efter mer än 50 år. Morfar har liksom hjälpt henne med så mycket, varit den starka och tagit hand om ekonomi och vem vet vad mer. Det var han som lärde henne köra bil när mamma och morbror var större. Det är han som baxar husvagnen på alla deras semestrar på västkusten. Det är han som fixar bilen. Ja, allt sånt. Mormor har jobbat och tagit hand om hemmet, morfar har jobbat och tagit hand om allt runt omkring. De är som en fungerande människa tillsammans.
Idag ska mamma läggas in på Mariestads sjukhus. Äntligen. Man vet att det inte står rätt till när man önskar och längtar efter att ens egen mor ska få lämna sitt hem och läggas i någon annans vård. Jag hoppas att de faktiskt inser nu att något inte står rätt till, eller att mycket inte står rätt till stämmer väl bättre. Att de inser det och att de faktiskt gör någonting åt det. Att de letar, jagar, gör allt vad de kan för att hjälpa henne. Jag älskar min mamma så mycket att det inte finns ord som kan beskriva det. Jag har fortfarande dåligt samvete för att jag inte åkte tillbaka till henne i helgen. Kanske kan jag åka och hälsa på henne på sjukhuset helgen som kommer istället. Jag är så fruktansvärt maktlös. Så mycket att det gör ont. Fast iofs gör det mesta ont nu för tiden.. Mitt hjärta, mitt huvud och hela min kropp värker. Jag vet inte hur jag ska kunna slappna av ordentligt. Igår låg jag hos mormor och morfar och läste hela kvällen. Gjorde inte en sak mer efter middagen och sånt. Ändå är jag helt slut idag. Hela kroppen är liksom varm. Inifrån, men inte febrig. Det är väl mest troligt att det är den värme som kommit nu som gör så här med mig och självklart stressen över min älskade och underbara familj. Jag har som ett mantra ibland när jag inte kan tänka något annat; jag får inte bli föräldralös vid 25, jag får inte bli föräldralös vid 25.
Det stjälper nog mig själv mer än det hjälper kanske.
Men så är det att vara jag.
Typ.
Reflektioner
Trackback
