[äinjel]

En av de andra sekreterarna här på vårdcentralen kom nyss in här och sa att både hon och en till trivdes väldigt bra med mig och att de båda vill att jag ska få stanna här även efter min anställning tagit slut om det går att ordna med chefen. Först blev jag glad. Härligt att vet att de gillar mig. Även om det var lite ironiskt att jag just innan hon kom in satt och tittade både video och facebook.. Nästa tanke var att nu kan jag sluta kämpa.. Jag behöver inte försöka så mycket..
Men det gör jag ju. Jag måste kämpa minst lika mycket, om inte mer..
Jag får en obehagskänsla i kroppen bara jag skriver det.
Speciellt med tanke på att jag redan har ont i axlar, skuldror och ibland handlederna efter en dag på jobbet. Att jag känner mig febrig, varm och ohyggligt trött och vill mest bara hem och sova. Jag vaknar varje dag med ont i halsen och idag även huvudvärk som inte gett med sig sedan igår.
Jag trivs riktigt bra med de flesta i personalen här, men jag tror att det här pendlandet kommer ta knäcken på mig om inte kroppen gör det först.

Ibland tror jag inte att jag är gjord för att jobba så här. Men jag tror det är mer att jag inte är gjord för att inte ha något liv förutom på helgerna.

Det har alltid varit något som inte stått rätt till med mig. I kroppen, eller psyket, jag vet inte. Något som gör att jag inte orkar lika mycket som andra. Ända sedan jag var liten. Jag fick t om nästan gå om en termin i gymnasiet. Jag har klarat det så här långt. Men jag är livrädd för att samma sak ska hända mig som min mamma. Jag vill inte ha massor med problem som ingen kan få ordning på. Jag vill tåla saker, jag vill kunna äta vad jag vill, jag vill ha ett vanligt jäkla svenssonliv utan krämpor varenda dag. Det sistnämnda skeppet har visserligen seglat för länge sedan, men något måste jag väl kunna få?

Det känns som om jag inte kommer bli bättre än så här. Jag önskar så att det inte vore sant.