[äinjel]

Jag minns inte riktigt vad jag skrev igår, men idag är jag rädd.
Jag är rädd för att åka hem och vänta på ett telefonsamtal som kanske eller kanske inte kommer.
Jag är rädd för att stanna här och se hur dålig mamma är.
Jag är rädd för att komma hem till ingenting. Ensam. Själv.
Jag är rädd för att åka in till sjukhuset med mamma och återigen inte få någon hjälp.
Jag är rädd för att hon inte kommer kunna försöka.

Ja, jag är rädd.

Det hjälpte inte att det enda jag bad om inte kunde lovas om jag kommer hem. "Kanske".
Om det hade varit omvända situationer skulle jag t om stannat hemma från jobbet utan att frågan ens blivit ställd. Och jag orkar inte höra någon ifrågasätta mammas mående. För det är vad alla andra gör. Tyck vad du vill men säg ingenting sådant till mig. Det får mig att vilja skrika. Slå sönder.

Just nu vill jag slå sönder tusen saker, men jag får hålla allt inombords. För det är inte jag som är sjuk.
Det är den jag älskar mer än allt annat.
Det är min mamma.
Min enda familj.