[äinjel]

Min mamma ringde mig det hemskaste samtal jag har varit med om i tisdags kväll. För att hon inte visste om hon skulle kunna ringa mer. Någonsin. Det var fruktansvärt och vi pratade länge. Eller grät länge kanske är rättare att säga.
Tillslut la vi på då hon inte klarade att få ordning på tankarna och kroppen längre, men jag skulle ringa på morgonen igen.
Halv 6 ringer min telefon och som om jag visste, så var jag redan halvvaken då. Mamma med andan i halsen bad mig åka till henne så fort jag kunde. Jag packade ihop det nödvändigaste och satt på bussen till Göteborg 50 minuter senare. Där fick jag köpt lite frukost och sen var det dryga 2 timmar tills närmsta station till mamma. Därifrån med bil till huset och strax efter 10 var jag framme och fick krama om henne för första gången sedan juldagen. Jag har varit här sedan dess och legat bredvid henne i sängen nästan hela tiden. Spelat och sjungit för henne på vårt gamla piano och ja. Bara varit här.
Jag frågade mamma när jag skulle åka hem och hon sa idag eller imorgon. Inte en chans att jag åker idag, nej nej. Även om det är svårt att höra henne må dåligt, att höra henne berätta om hur hon mår och det är som om hon pratar om en annan människa. För det kan väl inte vara min mamma hon pratar om? Nej.
Men det är det.
Jag har ett underligt lugn trots allt. En slags ro. Jag kommer aldrig vara redo eller beredd på att det värsta ska hända, men nu är jag i alla fall här. Jag får vara tillsammans med min älskade mamma, den som betyder mest för mig i hela världen. Den vars liv är mig kärare än mitt eget.
Jag vet inte hur det här kommer att sluta. Det känns inte lovande. Men hoppet är det sista som överger människan och jag hoppas och hoppas. Även om det är svårt att hoppas på motsatsen till något som man inte kan få in i sitt huvud kanske kan hända.
För det finns ju ingen värld som inte min mamma finns i.