[äinjel]

Sitter på jobbet och arbetsmoralen är på en all time low. Jag vill inte alls sitta här idag. Kassan hade varit skoj, men inte instängd i ett ensamt rum. Fast iof. Hellre skriva här än där massa folk springer och stör hela tiden. Kan ju inte säga att mitt temperament är det mildaste för tillfället.

I söndags skulle jag åka hem, men först ringde vi till sjukvårdsupplysningen och de sa åt oss att åka in till Skövdeakuten som de tydligen har sagt varje gång de har ringt tidigare. Jag försökte beställa en liggandetransport (läs ambulans) som skulle hämta mamma eftersom det är väldigt jobbigt för henne att åka bil men det var inte det lättaste när man inte har fått en diagnos som säger att hon inte kan åka bil. Men tillslut så gick de med på det. Ambulansen kom snabbare än beräknat, efter någon timme, och två män kom in och pratade med mamma och kollade blodtrycket och sånt. De föreslog att man inte skulle åka in alls, eftersom det var söndag kväll och på akuten får hon inte den hjälp hon behöver. Vi bestämde att stanna och ambulansmännen fixade en tid till mamma på vårdcentralen dagen efter. Jag fick åka hem trots allt, jag hade varit borta flera dagar från jobbet och hade dessutom en tid på diabetesmottagningen på måndagsmorgonen. Det var inte roligt att åka därifrån när ingenting blivit bättre, snarare sämre. Jag fick i alla fall skrivit ett brev till läkaren de skulle träffa dagen efter där jag beskrev min upplevelse hos mamma de där dagarna, mina önskningar för henne och det tog de med sig.
På måndagen åkte mamma och Ronny med sällskap av Ronnys syster till vårdcentralen i Gullspång och träffade läkaren som så många gånger innan inte velat tro på mamma. Så var fallet även denna gång och han hade tydligen blivit riktigt arg då mamma inte varit på datortomografi eller träffat psykiatriker eftersom hon var för dålig för detta. Han hade blivit så arg att han smällt igen dörren när han gick ut ur rummet.. Bra behandling av patienter det där. Får jag som jag vill så ska de anmäla honom och få honom bort från patienter helt och hållet.
Tillslut kom de överrens om att 2 psykiatriker kom hem till mamma samma eftermiddag varpå läkaren lovade att skriva en remiss för inläggning till Mariestad. Psykiatrikerna hade varit väldigt vänliga och de tyckte utan tvekan att min mamma minst borde läggas in för observation så dåligt som hon mår.
Läkaren gjorde som han lovat och skrev remissen, men nu säger han eller de på Mariestad att mamma inte kommer läggas in förrän i början på nästa vecka. I början på måste inte betyda måndag. Så nu måste de klara ytterligare en helg hemma utan någon som helst hjälp till hands.
Det känns fruktansvärt att man kan behandla någon så respektlöst och vägra lyssna när någon mår så dåligt att de inte vet om de orkar kämpa mer.
Nu känns det lite hoppfullt i och med att inläggningen faktiskt kommer ske och att de har lovat att göra en grundlig undersökning för att hitta något. Samtidigt är det minst 4 dagar till dess som ska klaras av hemma. Jag vet inte hur jag ska göra. Jag vet inte vad som är lättare.
Själv vill jag inte åka, det känns hemskt och jag har dåligt samvete över att ens tänka tanken, men jag känner som att jag inte har hunnit andas sedan jag åkte dit. Även om jag tog måndagen för att vila på så räckte det inte på långa vägar och min kropp är så spänd att om någon petar på mina muskler så skriker jag.
Jag har inte gråtit heller. Inte sedan förra tisdagen då mamma ringde. Några små tårar har kommit men gångerna kan räknas på ena handens fingrar och inte har det varit något som märkts efteråt.
Jag får lite panik över att åka dit igen och sitta fast i det huset som bara känns som sjukdom och lidande. Samtidigt är det inte jag som lider och det känns själviskt att inte åka utan stanna här och försöka hitta lite av det "normala".

Jag hittade det lite igår kväll. Jag sjöng för en kille som ska göra musiken till en reklamfilm och han hade hört bra saker om min sångröst. Han kom hem till mig och jag fick sjunga melodier i ungefär en timme. Efteråt var jag på så bra humör att jag inte ville gå och lägga mig. Det var en sån glädje att få en liten utmaning med sången att det fick mig att glömma allt annat för en stund. Det var första gången på över en vecka som jag kände mig innerligt glad.
Det är inte det allra viktigaste om jag inte får jobbet, även om det hade varit riktigt roligt, den där glädjen räcker nästan. Jag bara önskar att den suttit i tills idag.

Efter idag är jag ledig i 4 dagar.  Jag vet att jag borde åka. Jag vet det. Jag kanske kan hjälpa till lite där borta. Samtidigt skriker mitt inre om att få träffa mina vänner. Att få göra vanliga saker. Att kanske gå ut, gå på bio. Igår ville jag köpa en mini-laptop, idag vill jag spendera tusenlappar på filmer, fastän jag köpte 4 till i förrgår (totalt 13 denna månaden nu). Jag VILL träffa Åsa och gå på hårdrockskväll med henne imorgon. Jag vill så desperat ut ur den här bubblan som det känns som om mitt är i.