[äinjel]

Idag känner jag mig mer ensam än på länge. Eller ja, jag kunde inte hålla tillbaka känslan så som jag brukar kunna göra. Jag har lyssnat på en och samma låt om och om igen nu. Och jag kan inte sluta. Jag gråter ögonen ur mig, men jag kan inte förmå mig att byta låt.
Jag önskar att jag hade någon. Någon som saknade mig. Någon som tyckte om mig, trots alla skavanker och fel, och de är inte få.. Någon som kramade om mig på kvällarna. Någon som bara tyckte om att umgås med mig. Att vara i min närhet. Jag har inte haft det på 5 år. Det är lång tid. Fem år är en femtedel av mitt liv. Över 1800 dagar utan att någon har tyckt att jag var bra nog att behålla.
Jag får lite svårt att andas just här. Det gör ont i bröstet. I hjärtat.

Vänner tar en långt, man överlever länge med dem. Men de räcker inte hela vägen. De gör faktiskt inte det. Tyvärr.

Åh, ja. Jag vet inte om jag har skrivit det, men mamma är dålig igen. Nästan lika dålig som innan sjukhuset.

Jag orkar faktiskt inte mer. Jag kan inte vara ensam i det här. Jag kan inte. Hela jag dör lite varje dag som passerar. Och jag har inte ens kraft nog att göra någonting åt det. Men det spelar väl ingen roll, eftersom det inte finns något jag kan göra.