[äinjel]

Jag trodde det var nåt fel på mig själv när jag inte kunde glädjas riktigt åt att mamma var så mycket bättre igen, så som jag fick höra från mina morföräldrar. Men det visade sig att jag kanske hade "rätt" trots allt. Mamma är dålig igen. Hon är i princip där hon var i alla avseenden utom att hon fortfarande är uppe och går nu. Utan rollator. Men rapningarna, att hon inte äter ordentligt, att hon upprepar att hon mår dåligt. Allt det är tillbaka. Jag vill åter igen bara gråta. Jag fick i alla fall träffa henne i någon timme i söndags när vi var på väg hem från Stockholm och min kusins bröllop. Det kändes bra, och konstigt.
Min morfar upprepar ofta att det var sån skillnad på henne när de var där, hon var så pigg, glad, åt, orkade saker. Hon hade till och med kört bil. Det är säkert ett par år sedan sist.
Och det är klart det var jättebra att hon mådde så mycket bättre, men varje gång han, eller mormor sa det så påminde det mig om att jag själv inte var där. Jag fick inte se. Jag fick inte vara med. Jag var utestängd. Inte inbjuden. Och nu är det dåligt igen.
Hur mycket ska man orka hantera? När får man ge upp?