शनिवार
Jag vaknade 09.50 idag. Helt chockad över att klockan inte var typ 2 timmar tidigare. Är så van att vakna tidigt även på helgerna nu så det här kändes riktigt udda. Dagen började bra med sista ifyllnaden av texten jag skrivt på min spegelram. "Decor Divinus" står det i snygg stil och de ska betyda något i stil med "Beauty divine" men man vet ju aldrig.. Snyggt är det i alla fall.
Efter det har inte min dag varit så käck. Jag mår inte något vidare alls, det är kallt och ruggigt och mina känslor är som en middag med alla indredienser mixtrade ihop till en grå sörja. Jag vill inte ha det så här, idag skulle vara en bra dag. En dag då vi ska vara glada och fira att lilla Kicki fyllt år tillsammans med goda vänner. Men just nu vill jag bara lägga mig i sängen, sätta på depplistan och gråta lite mer.
Jag känner mig ensam igen. Trots att jag vet att jag har vänner så räcker det inte alltid att bara veta om det, man behöver träffa dem, känna sig älskad och veta att någon prioriterar att träffa en själv. Att bli tillfrågad hur man mår över en kopp té och veta att den som sitter tvärs över bordet faktiskt vill veta svaret, oavsett om det är positivt eller negativt. Jag kan bara hoppas att det blir lite lättare när jag börjar jobba här hemma, men jag vet inte. Jag skulle vilja ha tid med mina vänner som bara är våran, inte lånad tid när det egentligen är annat som måste göras. Det är inte lättast att träffa vänner som inte är här heller, när jag är så rotad och inte har varken tid eller pengar att åka någonstans, även om jag skulle bli inbjuden.
Mycket av orsaken till alla dessa känslor är förmodligen att en av mina vänner gjort mig besviken, ledsen och faktiskt lite arg. Jag har bestämt att inte höra av mig förrän jag hör något först (vilket kanske är dumt, men jag tror att jag behöver det. Frågan är ju då hur lång tid det kommer ta innan jag blir saknad. Än så länge har det gått en vecka). Det gör ju att en av mina vänner inte är tillgänglig och det tar bort en väldigt stor bit av dem jag hör av mig mest till. Det blir väldigt tomt, som man kanske kan förstå. Jag vill inte skriva mer om anledningen eller vem, men det är en av mina allra närmaste. Personen vet inte ens om att jag fått ett jobb och i vanliga fall hade det varit en av de jag berättat det för först. Så ja. Det suger..
Efter det har inte min dag varit så käck. Jag mår inte något vidare alls, det är kallt och ruggigt och mina känslor är som en middag med alla indredienser mixtrade ihop till en grå sörja. Jag vill inte ha det så här, idag skulle vara en bra dag. En dag då vi ska vara glada och fira att lilla Kicki fyllt år tillsammans med goda vänner. Men just nu vill jag bara lägga mig i sängen, sätta på depplistan och gråta lite mer.
Jag känner mig ensam igen. Trots att jag vet att jag har vänner så räcker det inte alltid att bara veta om det, man behöver träffa dem, känna sig älskad och veta att någon prioriterar att träffa en själv. Att bli tillfrågad hur man mår över en kopp té och veta att den som sitter tvärs över bordet faktiskt vill veta svaret, oavsett om det är positivt eller negativt. Jag kan bara hoppas att det blir lite lättare när jag börjar jobba här hemma, men jag vet inte. Jag skulle vilja ha tid med mina vänner som bara är våran, inte lånad tid när det egentligen är annat som måste göras. Det är inte lättast att träffa vänner som inte är här heller, när jag är så rotad och inte har varken tid eller pengar att åka någonstans, även om jag skulle bli inbjuden.
Mycket av orsaken till alla dessa känslor är förmodligen att en av mina vänner gjort mig besviken, ledsen och faktiskt lite arg. Jag har bestämt att inte höra av mig förrän jag hör något först (vilket kanske är dumt, men jag tror att jag behöver det. Frågan är ju då hur lång tid det kommer ta innan jag blir saknad. Än så länge har det gått en vecka). Det gör ju att en av mina vänner inte är tillgänglig och det tar bort en väldigt stor bit av dem jag hör av mig mest till. Det blir väldigt tomt, som man kanske kan förstå. Jag vill inte skriva mer om anledningen eller vem, men det är en av mina allra närmaste. Personen vet inte ens om att jag fått ett jobb och i vanliga fall hade det varit en av de jag berättat det för först. Så ja. Det suger..
Reflektioner
Trackback
