[äinjel]

Den där känslan och humöret från imorse tänkte jag skulle gå över till eftermiddagen.
Men icke..

Nu känner jag mest håglös- och hopplöshet.
Gråten ligger i en stot klump i halsen och tårarna kämpas tillbaka under ögonlocken.
Jag har avbokat soltiden och gymmet verkar flera mil från min motivation.

Nu sitter jag vid bassängen och tittar på när tanterna gymnastiserar till klämkäck musik och alla nervändar i min kropp skriker åt mig att springa härifrån.
Men om 1½ låt är det jag som ska leda dem i stretching.
Jag vill inte.

Jag vill gråta i en varm famn som åtminstonde kan låtsas så väl att jag tror att den älskar mig.

Hej, självkänsla...