[äinjel]

Har precis kommit hem från 4 dagars samverkan med jobbet.

Vi har varit i Skåne och gått Österlenleden. Eller ja, jag gick ju typ 1½ timme kortare än de andra, men ja.

Det var jättevackert! En av stränderna ser ut som om man vore i karibien eller nåt. Helt sjukt! Måste åka dit när det är badvärme någon gång. Vattnet var jätteklart och sanden otroligt mjuk och härlig. Tänk att det finns sånt i vårt nordliga Sverige.

Vi var ju 15 personer som var iväg och det är många att hålla reda på, att prata med och lära känna lite bättre. Vi har precis fått ett nytillskott i form av en sjukgymnast som började för 2 veckor sedan som också var med. Han är väldigt charmig och söt så jag var lite extra nyfiken där, men nån gång under andra dagen gick han framför mig och pratade med en kollega om hennes kille. Nästa mening ur hans mun var: Min flickvän är i Amsterdam och gör sin master bla bla bla.. 

"Jaha" tänkte jag. Jaja.. Det är sådär roligt när man inser att man är den enda singeln i hela arbetsgruppen.

Men det kanske är min livsroll; den eviga singeln. Det har ju vart så i 7 år nu.. Varför ändra ett vinnande koncept, liksom? Mmm...

 

Annars har det inte hänt något större, det har varit bra dagar förutom att jag inte kunde gå på vänsterfoten en timme in på sista dagen. Jag hade så ont att tårarna brände bakom ögonlocken. Sen grät jag på riktigt när jag var tvungen att erkänna för mig själv att jag inte skulle kunna slutföra vandringen.

Alla hade gått vidare efter att vi stannat för att se på utsikten, men som tur var märkte Charlotte att jag inte hängde på henne (hon var sist kvar förutom jag) och så gick jag sakta medan hon gick ikapp de andra och alla väntade på mig. Allihop. Då blev jag faktiskt rörd. Det trodde jag inte. Men de stod och väntade vid en bro. Alla var jättegulliga och jag fick låna gåstavar som gjorde det lättare att ta sig den sista biten till bilen jag skulle få åka med till det sista hotellet. Som tur var hade 2 sprungit sista milen så de var redan där när jag kom fram. Mats ordnade en ispåse på ett kick och så fick jag sitta där med benet i högläge tills rummet var klart.

 

Jag tycker väldigt mycket om de jag arbetar med. Självklart blir man irriterad på olika saker ibland men i grund och botten är de de bästa arbetskamrater jag har haft. Jag hoppas verkligen jag kan få stanna där så länge som möjligt. De är öppna för förändringar och det känns som en väldigt bra plats att ha sin grund på. T ex om jag skulle få fast anställning där och efter ett tag kanske vilja ta en eller ett par månader och se mig om i världen så hade det nog fungerat bättre där än på många andra ställen.

 

Jag hade en liten down-stund i mitt rum sista eftermiddagen när de flesta andra var iväg och badade, allt kändes jättetungt och jag var förmodligen ensammast i världen. Jag hade bett Mats tejpa om min fot så att jag inte skulle belasta fel och givetvis knackade han på precis då stackarn. Men han var så rar så och satte igång att tejpa och prata om foten, så snart hade de tråkiga tankarna tagit en annan riktning.

 

Och maten! Jag har ätit två fantastiska middagar. Båda med potatiskaka till, fast i olika former.

Första kvällen fick vi fasan med potatiskaka och gorgonzolabaserad sås. Sjukt gott! Dessutom kom servitrisen ut efter en stund med ett fat mat och frågade om vi ville ha mer. Öh, JA!

Andra kvällen var maten sådär.

Sista kvällen åt vi vildsvinsytterfilé med gräddkokta murklor, portvinssky och rårörda lingon.

Helt fantastisk mat. Både första och sista kvällen fick vi äpplekaka med vaniljsås till efterrätt, men kakorna var så olika och så goda så jag hade inte bytt ut dem mot något annat även om jag kunnat.

 

Imorgon är det onsdag och den vanliga vardagen börjar igen. Känns lite lustigt att ha lämnat alla kollegor efter 4 heldagar ihop och nu ska vi ses på jobbet imorgon.