[äinjel]

Kanske för att det, i alla fall i mitt liv, händer saker på helgen som aldrig händer på vardagarna. Kanske inte är så konstigt då.

Förra veckans inlägg var om en pojke, givetvis. Jag tog mod till mig och frågade (visserligen via sms) om det varit en seriös fråga eller något skämtsamt påstående, det där med permanent. Jag visste inte alls vad jag skulle förvänta mig, jag visste inte ens vad jag ville ha för svar. Jag visste bara att det var en fråga som låg i bakhuvudet och skulle skrapa i oändlighet om jag inte fick svar. Det svar jag fick lydde "Lite av båda. :) Jag gillar dig men vill lära känna dig bättre innan jag säger något mer" typ. Det var inte förrän jag läste det som jag insåg att det var precis det svar jag velat ha. Hela jag sprack upp i ett leende och blev lite varm i kroppen, liksom en lycklighetskänsla. För jag gillar honom också, men ja, vi känner inte varandra så väl förutom genom festande och har väl i princip aldrig umgåtts utan att det varit onyktert och/eller vänner omkring. Så det visade sig att vi var/är på samma nivå. (How weird is that? Har nog inte hänt mig på 10 år ungefär) I lördags natt kom han och hämtade mig efter ett kalas i goda vänners lag, sen åkte vi upp till mig och pratade i en kvart innan vi gick och la oss och sov då vi båda var rejält trötta. Dagen efter skulle han åka hem (långt bort, givetvis) och jag fick väcka honom. Vi satt och bara var i soffan en stund innan han var tvungen att packa ihop sig. Vi kramades och lovade att snart höras igen. Det var både mysigt och tråkigt med tanke på avståndet.

Nåväl. Vi får helt enkelt vänta och se hur det artar sig, hela den här grejen. Än så länge känns det härligt kravlöst på ett sätt, på andra sätt inte, men ändå inte jobbigt någonstans.

Ja, det skulle väl vara avståndet då.