Den försenade söndagsdepressionen
Jag välkomnar den Inte en måndagsmorgon.. Inte!Men likt förbannat ska den tydligen infinna sig. Jag har seglat in och ut ur sömnen hela natten, jag har drömt om samma människa som sist. Även den här gången var det han som visade intresse för mig. Jag satt i en stor sal med många människor sittandes i bänkrader. Jag satt längst ut på en kant och väntade på honom medan en äldre man stod och hade allas uppmärksamhet i talarstolen. Då hör jag hur någon viskar något till bakom mig, så jag vänder huvudet och ser honom sitta på huk snett bakom mig, bredvid sin vän, med ett stort leende på läpparna när han ser mig. Han kramade om mig, gav mig en puss på kinden till min stora förvåning och viskade "ledsen att jag är sen" i mitt öra. Den satte han sig bredvid mig och lade armen över mina axlar som om det var det mest naturliga i världen.Fucking ass..Eftersom jag känner mig ensammast i världen och den där söndagskänslan fanns där, så satte jag mig och grät en stund efter frukost.Det är roligt med måndagar!
Reflektioner
Trackback
