[äinjel]

Ikväll har varit en smärre känslostorm.

Esajah finns. Jag har sett bilder och han är så fin. Levis lilla lillebror.

Jag skickade ett långt sms till Chrille med allt jag känner, hur glad jag är för hans skull, att han äntligen får vara lycklig och ha ett så bra liv tillsammans med en underbar familj efter allt tråkigt han varit med om. Jag sa att jag är ledsen för att jag inte hör av mig och inte hälsar på så ofta som jag skulle vilja, men att de finns i mina tankar.

Svaret jag fick tillbaka fick mig att börja gråta och jag känner just nu hur ögonen tåras bara jag tänker på det. Att hoppet alltid finns. Även för mig. Att han är så glad för att få vara min storebror och hur lycklig han själv är över sitt liv och sin familj.

Det var helt fantastiskt att läsa.

 

Personligen har jag börjat tänka en del på mitt liv det senaste. Eller kanske igen.

Ibland stänger man nog lite av de där tankarna man har om hur man skulle vilja ha det.

Jag har insett att jag inte är emot att ha barn. Skaffa barn. Någon gång. Med rätt person är det åtminstone ingen omöjlighet. Jag vill ha en familj, ett liv tillsammans med någon jag älskar och som älskar mig tillräckligt mycket för att kanske vilja skapa ett nytt litet liv med mig.

 

När jag läste hans meddelande överväldigades jag av en känsla av samtidig lycka för hans skull och min egen ensamhet. Jag känner den fortfarande.

Förmodligen är den just idag förstärkt av att jag suttit hemma sjuk, eländig och ensam den sista veckan, att det är söndag och jag ska börja jobba imorgon efter 2 veckors ledighet samt att mina kvinnliga hormoner haft fest i min livmoder sedan igår.

 

I vilket fall som helst så finner jag mig återigen med den här ensamhetskänslan jag vet att jag skrivit om flera gånger förut. Jag vet inte hur jag ska få bort den.

 

Nu har jag ju träffat någon som uppriktigt sagt är intresserad av. Hur mycket, på vilken nivå eller liknande, det vet jag inte. Det är en intressant person och ibland tror jag mig se ett intresse mot mig också. Det är lite spännande, men ofta motsträvigt då jag alltid är den som tar kontakt.

För mig är mitt intresse klart som korvspad och för alla att se, men det kanske inte är så ändå. Det kanske är som Åsa sa häromdagen; I don't wear my heart on my sleeve. Att jag är svår att läsa? Jag har då inte lätt för att läsa andra, det är tydligt i detta fallet.

Men hur gör man då? Hur ska jag visa att jag är intresserad av människan i fråga. Att det jag är intresserad av är att umgås och lära känna varandra och se vart det bär hän. Jag vet inte om det går fram riktigt. Eller är ömsesidigt. Eller ja?

 

I'm as lost as a pebble in a mindshaft.