[äinjel]

Den här måndagskänslan som envisas med att reta mig med sin närvaro vid varje start på en ny vecka gör inga undantag idag. Jag vet ju till stor del hur jag kan förminska den, dvs genom att ha lugna helger, inte dricka, inte hitta på massa bus och inte vara uppe till 5 på morgonen fredag och lördag kväll vilket resulterar i alldeles för lite sömn och en utslagen söndag. Och en deprimerande jobbig och tråkig måndag.

För att minska mina low's så borde jag minska mina high's. Men det tänker jag inte gå med på! Precis som för majoriteten av andra människor så lever jag upp på helgen, jag suktar efter den, jag försöker uppskatta den så gott det går och jag spenderar vardagarna med att planera vad som ska hinnas med, vilka som ska träffas och vad jag helst vill göra. Lite som en minisemester.

Nu låter det så där tragiskt som om jag inte har något liv som helst på veckorna, men det stämmer inte riktigt heller. Det händer saker då med, men den stundande tidigare morgonen hämmar en del saker eftersom jag ändå inte vill vara totalt slutkörd i huvudet dagen efter.

Om fyra veckor är jag ledig i två. Då har jag ingen som helst aning om vad jag vill göra. Eller jo, lite vet jag ju det, men inte så mycket som jag skulle vilja är bestämt. Närmare bestämt (hah) ingenting.

Vad kan man göra i två veckor, sista veckan i augusti och första i september? Man kan åka iväg, om man skulle ha några pengar till det, då återstår ju frågorna vart och med vem. Ensamhet kan vara uppskattat, men att inte kunna dela en upplevelse med någon annan tar faktiskt bort en del av hela grejen.

Man kan stanna hemma och inte planera någonting. Hur kul är det då? Alla andra jobbar ju.

Man kan hälsa på mamma och mormor. Klart man kan! Men inte i två veckor, då skulle jag krypa på väggarna.

Jag kryper lite på jobbväggarna nu. Känns inte som om jag varit ledig alls det senaste året och det här stället är föga energiinspirerande. Ledig tid i solsken, det är vad jag vill ha!