[äinjel]

Misja och jag kom äntligen iväg!

 

Den 18:e satte vi oss på flyget, jag med fjärilar i magen och hon med monster. Men flygvärdinnorna var väldigt snälla och allt gick hur bra som helst, så det var med lätta steg vi klev av på Gatwicks flygplats. Vårt hostel låg i närheten av Camden och sköttes av en härlig dam på runt 60 år. Den engelska frukosten var något av det vidrigaste jag varit med om, så det fick bli rostat bröd med smör och sylt resten av mornarna där. I London passade vi på att shoppa lite. Primark (som man kanske prismässigt kan jämföra med klädavdelningen på Ullared?) hade otroligt mycket kläder och nästan lika många shoppare som trängdes i gångarna! Oxfordstreet var fyllt av folk och affärer som lockade med både billiga och dyra varor. Vid ett gatustång köpte jag en scarf med mustascher på. "I mustasch you a question!". Högklassig humor, på min ära! Annars åkte vi mest runt till olika stadsdelar. Vi var givetvis vid Big Ben och parmalentet och jag fick åkt till Kings Cross station och kika i Harry Potter-butiken och den lilla turistattraktionen de gjort utanför med en vagn halvägs in i tegelväggen. Vi åt middag i en trädgård bakom en pub en kväll, det var otroligt mysigt med ljusgirlanger bland allt det gröna och maten var kanon.

 

På fredagen firade vi midsommar genom att åka tåg upp genom England till Skottlands huvudstad Edinburgh. Väl framme gick vi uppför den längsta trappan någonsin med våra tunga väskor och sedan genom hela stan för att komma till vårt hostel. Här ingick ingen frukost och vi delade badrummet med 3-4 rum till, men det var det bästa stället vi bodde på under resan. Sängarna var skumgummimadrasser i (tusen gånger bättre än fjädersäng utan bäddmadrass!), vi hade en våningssäng och badrummet var stort, fräscht och hade ett duschmunnstycke som hade vattenfallskänsla.

Vägen till hostellet gick genom en fin park kallad The meadows och på ena sidan såg man arthur's seat, Edinburghs högsta topp. Dit upp gick/klättrade vi andra dagen. Det tog säkert 45 minuter och jag är övertygad om att det var Minst 90 graders lutning! :P Men så värt ansträngningen det var. Helt otroligt vacker utsikt. Man såg havet, hela staden och bort mot högländerna, helst fantastiskt. Detta är ett måste att göra om man är i Edinburgh. Man kan dessutom välja att gå den lätta vägen upp istället för den som vi inte visste att vi tog. ^^ Innan vi klättrade upp där hade vi som första mål att se slottet. 160 pix i inträde var SÅ värt de 4 timmar vi spenderade ooh-ande och aah-ande över allt vackert. Vi fick dessutom en muskötuppvisning och en rolig historielektion om när England vann tillbaka Skottland i ett krig. Klockan 13 sköt de dessutom med en stor kanon "One o'clock gun. Jag stod redo med kameran men när själva skottet gick av hoppade jag till så pass mycket att kortet blev alldeles suddigt.

Vi hittade ett litet guldställe ganska nära vårt hostel som hette Sandy Bell's. En liten liten pub där vi smakade vår första (och enda) haggis. De hade haggis toasties, vilket var som en varm smörgås med haggis emellan. Inte så farligt som man kan tro faktiskt! Om man bara lyckas sluta tänka på vad det är för något man äter.. Där fick jag även smaka min första öl som jag inte tyckte var jätteäcklig. Dark Island hette den och är tydligen en ale, inte öl. Givetvis finns den bara i Skottland.

I närheten av pubmeckat vandrade vi in på en pub och träffade en engelsman och en irländare som var härligt underhållande. Engelsmannen speciellt, han gav mig en krimonalroman som utspelar sig i Edinburgh innan han skulle gå hem, lagom rund under fötterna, och det är jag honom tacksam för. Jag läser den nu och det är väldigt kul att känna igen olika pubar och gator i historien!

Sista kvällen trodde vi lyckan var gjord när vi hittade Jamie Olivers restaurang, men tyvärr fick de före oss sista bordet. Vi frågade värden och han tipsade oss om City Café dit vi gick och när vi kom in såg det lite ut som en amerikansk 60-tals diner. Varsin hamburgare beställdes och jag skojar inte om det inte var den bästa hamburgare jag någonsin ätit. Helt galet gott!

Vi såg så mycket vackert i Edinburgh. Kyrkor, hus och människor. Det är en stad jag blev förälskad i och jag tänker åka tillbaka till Skottland och se mer. Vandra i högländerna, se mindre byar och njuta av den underbara dialekten!

 

När måndagen kom var det dags att stiga upp innan tuppen och sätta sig på ett tåg åt väster. Efter ett tågbyte och många vackra vyer var vi framme i Holyhead där färjan tog oss till Dublin. Efter 11 timmars resande och 4 trappor upp till rummet damp vi ner i vår dubbelsäng och andades. Upp igen och ut på stan på jakt efter föda. Vi hamnade på en italiensk restaurang och åt en av de bästa förrätterna jag varit med om. Så enkel men ack så god! Lammet till huvudrätt var inte heller illa! Vi övervägde att sätta oss på någon pub men båda var så trötta att vi gick hemåt istället. Mitt i Temple bar (området med alla pubar) blev vi stoppade av 2 killar som inte riktigt ville släppa iväg oss, och det slutade med att den ene följde oss hela vägen till vårt hostel.

Efter frukost med Niall, en väldigt trevlig och pratsam hostelägare dag 2 var målet Guinnessbryggeriet och St Patrick's katedral. När det var avklarat fönstershoppade vi lite och letade upp Dublins äldsta pub, där åt jag en traditionell irländsk gryta och drack en halvpint Guinness. Riktigt gott! Vi blev kvar där några timmar, träffade en trevlig kille som firade att han fått nytt jobb och skulle säga upp sig från sitt gamla dagen efter. Vi gick hem efter detta. Debaterade med oss själva vad vi skulle göra på kvällen, vi båda var redigt trötta men ville samtidigt inte låta en kväll gå till spillo. Det slutade med att vi gick och köpte smått och gott till natten och somnade redan vid tolv.

Dagen efter vaknade vi utvilade och på bra mycket bättre humör! Vi begav oss till ett gammalt gammalt bibliotek som hade den raraste gamla man som bibliotikarie man kan tänka sig! Sen gick vi runt i stan och bara gjorde vad vi ville. Ingen stress, ingen stor plan. Vi gick in på en pub som hette the Stags head där vi träffade Steven, vår allra första äkta irländare. Han var jättetrevlig, en konstnär på dryga 40 år som var öppen, glad och hade vettiga värderingar. Där blev vi också kvar bra mycket längre än vi tänkt oss, men det var bara trevligt! Vi åt engelsk matpaj på ett litet café och allt jag kunde tänka på var Sweeny Todd. Det var nog tur att min paj innehöll kyckling så jag inte riktigt kunde inbilla mig något annat. Och gott var det! Lite souvenirshopping gjordes och sedan bar det hem för piffning inför sista kvällen.

Vi hade kollat in en restaurang som hyllats i sina recensioner på olika turistsidor och deras lammburgare var faktiskt värd kritiken. Riktigt gott. Nu när jag tänker på det var det god mat i princip överallt vi åt. Nästan i alla fall. Efter maten gick vi förbi en pub som såg trevlig ut och först tänkte vi gå vidare till ett annat ställe, men så bestämde vi oss för att gå in ändå. Min första helpint beställdes in och dracks till ljudet av en skönsjungande trubadur. Vi träffade alla möjliga sorters män där inne, varav några fick följa med hem i minnet och på FB. Det slutade med att vi var kvar till stängning och på vägen ut fastnade vi med ägaren, personalen och mannen från U.N.C.L.E. och fick ett par öl till. När det tillsut var dags att gå hade alla andra intressanta ställen stängt så vi traskade hemåt.

Dagen efter packades det, vi åt frukost (mycket bättre än i London), tog en sista tur på stan och åkte sedan buss till flygplatsen.

Vi flög till Oslo (taxfree!) och tog sedan bussen till torp.

Aldrig har jag varit så trött som jag varit denna veckan, men OJ så det var värt det.

 

Irland och Skottland, ni har inte sett det sista av mig, det vill jag lova!