[äinjel]

Imorgon är första dagen på sista veckan jag kommer att jobba på sjukgymnastiken. Det känns.. jag vet inte. Jag kan inte riktigt få fram en stark känsla just nu. Kanske för att jag inte vill känna efter, egentligen. Jag har aldrig haft en så bra arbetsplats som denna. Jag trivs så fruktansvärt bra och har gjort det i två år. Att det nu ska ta slut, är bara helt.. fel. Jag vill inte.

Något som tar den ledsna känslan ett steg längre är att jag kommer börja arbeta heltid på en arbetsplats jag inte ville arbeta mer på. Jag vet, jag ska vara tacksam att jag har ett jobb. Och det är jag. Till en viss gräns.. Det hade varit annorlunda om jag inte varit där innan, och inte vetat vad jag skulle vänta mig. Men det har jag och det vet jag. Det sista (kanske inte sista, men det känns så) jag vill är att sätta mig i en stol och skriva hela dagarna. 8 timmar om dagen med bara diktatskrivning. Hela mitt jag säger; Nej!

Men vad ska jag göra? Sluta känner jag inte att jag kan göra om jag inte har något annat att göra. Och det finns väldigt lite där ute. Det här kan jag i alla fall, jag vet vad jag ska och förväntas göra. Och det suger. Jag vill ha en utmaning. Jag vill ha en rolig utmaning. Jag vill inte ha 30 sekunders gångväg till jobbet, det är alldeles för nära! Är det bara jag som känner så? Jobba i området man bor, nej tack.

Det är ju givetvis inte bara jobbet jag kommer sakna, det är framför allt alla arbetskamrater som jag tycker om och lärt känna, som är på samma våglängd som mig, som jag kan relatera till och där många är i samma ålder som mig.

(Cue sad music on spotify som gör mig tårögd.. Här!)

 

Fuck fuck fuck. Och jag kan naturligtvis inte visa hur jobbigt det här är, när någon frågar eftersom det förväntas att jag ändå ska vara nöjd att jag har något att gå till efteråt. Det är förmodligen bortskämt av mig, men det är så jag känner. Hur förändrar man känslor, liksom?