[äinjel]

Så var det så här, att han berättade att han har känslor för mig. Känslor som de jag hade för honom för flera år sedan. Alla minnen, all smärta, alla känslor kom tillbaka som en svallvåg och sköljde över mig. Jag minns vad jag sa, jag minns vad jag skrev, jag minns vad han sa, vad han inte sa, vad han gjorde och hur ont mitt hjärta gjorde under lång tid. Jag minns hur svårt det var att se honom lycklig med någon annan, jag minns hur jag i början gick omvägar när jag såg honom på stan för att det gjorde för ont. Sedan minns jag hur det sakta men säkert blev lättare. Att vi var med på samma fester, att vi kunde prata igen även om det inte var på samma sätt som innan. Riktigt bra blev det inte förrän någon månad innan hon flyttade, då var vi som ler och långhalm igen och jag kunde nästan släppa det som förflutit. Efter ett långt tag berättade han att han skulle flytta efter henne, vilket han också gjorde till min stora sorg. Det är två år sedan nu. Under dessa två år har jag lyckats komma över allt som hänt. Jag har hälsat på honom en gång och det var inte jobbigt någonstans utan bara roligt att få träffas och kramas igen. Vi har alltid hållit kontakten genom skype och FB, han är en av mina allra bästa vänner och jag har berättat det mesta som hänt i mitt liv, även om pojkar som kommit och gått det senaste halvåret.

För två veckor sedan kom han äntligen ner hit och hälsade på igen (då var det ett år sedan vi sågs sist), vi hade bl a planerat en överraskningsfest för en av hans bästa vänner. På fredagen när han ankom blev det mycket kram och prat och en del pynt inför lördagens fest. På lördag var jag mest stressad och hade en miljon saker att göra innan folk skulle komma, men tillslut var alla här, allt var iordning och överraskningen blev lyckad. Hela festen var lyckad och jag tror att alla hade roligt. Jag var riktigt lycklig och alkoholhalten i min lägenhet var hög, trots 3 nyktra deltagare.

Någon gång under småtimmarna gick han och la sig en stund, när jag såg detta hoppade jag ner på sängen bredvid honom för att kolla läget och då började vi prata. Jag såg att det var något som tryckte honom och efter en stund berättade han att han har känslor för mig. Som något annat och mer än en vän, till och med mer än en bästa vän.

Jag blev helt chockad. Jag hade inte den minsta aning och visste inte vad jag skulle säga. Jag frågade hur han visste det, och hur länge det pågått. Han sa att han märkt det själv när jag berättat om en av mina "sexkapader". Han hade blivit svartsjuk och det är något som är olikt honom, det är definitivt inte något man blir på någon som bara är ens vän. Jag fick inte förrän i slutet av veckan ur honom mer specifikt -vem- han blivit svartsjuk på, men om jag räknat rätt så har han känt så här sedan i våras eller början på sommaren.

Det var här någonstans som den ovan nämnda flodvågen sköljde över mig. Jag visste varken ut eller in. Jag var dessutom rätt så onykter så omdömet var kanske inte det bästa. Vi låg tätt intill och pratade ett tag. Han frågade hur jag kände och jag visste inte riktigt. Jag var nog mest i chocktillstånd just då. Efter en stund gick vi ut till gänget som var kvar och umgicks med dem en stund till. Jag vet inte vad klockan var när vi gick och la oss på riktigt, men natten som följde är som en dimma. En underbar, förlösande och något diffus dimma. Sista gången jag var uppe och tittade på klockan var den 07.30.

På morgonen vaknade jag av att Åsa gick runt och städade i min lägenhet. Vi gick upp och gjorde henne sällskap i soffan och beställde pizza. När hon åkte städade vi hela stället ordentligt och duschade sedan innan soffan ockuperades igen. Jag tror vi gick och la oss innan 21 den kvällen. Och sov tills mitt larm gick av 06.30.

 

På jobbet blev det väl inte så mycket vettigt gjort. Jag hade tusen tankar snurrande i huvudet och när jag slutade följde han med mig på en promenad för att rensa skallen lite. Det var lättare sagt än gjort, för det gick inte att tänka på något annat än att han sagt att han har känslor för mig, att han vill ha mig, att han ångrar det han gjorde den gången, att han vill ha en andra chans, att han ska göra allt han kan för att få mig att lita på vad han sagt.

För jag var ärlig. När jag tillslut kunde ge någon respons sa jag att jag har svårt att tro på honom. Att det faktum att han krossade mitt hjärta när han valde bort mig den gången gör att jag inte kan tro att han skulle kunna känna så för mig nu. Att jag är rädd för att släppa på alla de känslor som bubblar inom mig eftersom jag någonstans tror att han kommer ta sitt förnuft till fånga och göra samma sak igen. Och han förstår det. Han sa att han vill ha mig. Punkt. Och det är upp till mig att bestämma i vilken takt det här tas.

Nu när han har åkt tillbaka (igår) ska han prata med alla som behöver pratas med, säga upp saker, söka nya saker här och flytta ner så fort det går. Han säger att han är färdig där, att det inte finns något som håller honom kvar längre, att det numera är en fråga om att berätta, inte besluta. För beslutet är redan taget.

 

Mitt huvud är fortfarande lite i spinn. Den här veckan har varit så intensiv, så påträngande, så fantastisk att jag inte vågar tro på den. Det känns som om det här var hans semester, att han alltid skulle åka tillbaka till sitt normal liv och lämna mig här. Det faktum att han ska flytta hit igen känns så overkligt. Jag är skeptisk bara jag skriver om det.

Samtidigt vet jag att han inte gör sånt här. Han är inte en sån som äter kakan och har den kvar. Dock har jag mest träffat sådana män det sista så det är svårt att skilja honom från mängden. Men han är lång ifrån mängden. Han är speciell. Och vacker.

Och anledningen till att jag sitter på nålar just nu är att jag inte hört av honom sedan igår kväll. Han kom hem imorse och jag sa att jag inte skulle störa honom i allt han skulle göra idag utan att han får höra av sig när han orkar och vill. Nu är klockan efter 22 och mitt huvud börjar spinna med alla de där orostankarna igen. De där han "tagit sitt förnuft till fånga" och ångrar allt som skedde och sas här.