[äinjel]

Är det inte så att det är olagligt med mutor av offentliga arbetsgivare/företag? Man får väl inte, som chef, ta emot gåvor från företag, speciellt sådana som kan dra nytta av att man använder sig av deras produkter?

I den del av mitt sinne där moralen sitter, så är det lite mer okej om gåvan går till hela personalstyrkan på arbetsplatsen, men absolut inte om det stoppas i egen ficka eller bara delas med ett fåtal.

Så får man inte göra.

Sånt gör mig arg.

Så var det så här, att han berättade att han har känslor för mig. Känslor som de jag hade för honom för flera år sedan. Alla minnen, all smärta, alla känslor kom tillbaka som en svallvåg och sköljde över mig. Jag minns vad jag sa, jag minns vad jag skrev, jag minns vad han sa, vad han inte sa, vad han gjorde och hur ont mitt hjärta gjorde under lång tid. Jag minns hur svårt det var att se honom lycklig med någon annan, jag minns hur jag i början gick omvägar när jag såg honom på stan för att det gjorde för ont. Sedan minns jag hur det sakta men säkert blev lättare. Att vi var med på samma fester, att vi kunde prata igen även om det inte var på samma sätt som innan. Riktigt bra blev det inte förrän någon månad innan hon flyttade, då var vi som ler och långhalm igen och jag kunde nästan släppa det som förflutit. Efter ett långt tag berättade han att han skulle flytta efter henne, vilket han också gjorde till min stora sorg. Det är två år sedan nu. Under dessa två år har jag lyckats komma över allt som hänt. Jag har hälsat på honom en gång och det var inte jobbigt någonstans utan bara roligt att få träffas och kramas igen. Vi har alltid hållit kontakten genom skype och FB, han är en av mina allra bästa vänner och jag har berättat det mesta som hänt i mitt liv, även om pojkar som kommit och gått det senaste halvåret.

För två veckor sedan kom han äntligen ner hit och hälsade på igen (då var det ett år sedan vi sågs sist), vi hade bl a planerat en överraskningsfest för en av hans bästa vänner. På fredagen när han ankom blev det mycket kram och prat och en del pynt inför lördagens fest. På lördag var jag mest stressad och hade en miljon saker att göra innan folk skulle komma, men tillslut var alla här, allt var iordning och överraskningen blev lyckad. Hela festen var lyckad och jag tror att alla hade roligt. Jag var riktigt lycklig och alkoholhalten i min lägenhet var hög, trots 3 nyktra deltagare.

Någon gång under småtimmarna gick han och la sig en stund, när jag såg detta hoppade jag ner på sängen bredvid honom för att kolla läget och då började vi prata. Jag såg att det var något som tryckte honom och efter en stund berättade han att han har känslor för mig. Som något annat och mer än en vän, till och med mer än en bästa vän.

Jag blev helt chockad. Jag hade inte den minsta aning och visste inte vad jag skulle säga. Jag frågade hur han visste det, och hur länge det pågått. Han sa att han märkt det själv när jag berättat om en av mina "sexkapader". Han hade blivit svartsjuk och det är något som är olikt honom, det är definitivt inte något man blir på någon som bara är ens vän. Jag fick inte förrän i slutet av veckan ur honom mer specifikt -vem- han blivit svartsjuk på, men om jag räknat rätt så har han känt så här sedan i våras eller början på sommaren.

Det var här någonstans som den ovan nämnda flodvågen sköljde över mig. Jag visste varken ut eller in. Jag var dessutom rätt så onykter så omdömet var kanske inte det bästa. Vi låg tätt intill och pratade ett tag. Han frågade hur jag kände och jag visste inte riktigt. Jag var nog mest i chocktillstånd just då. Efter en stund gick vi ut till gänget som var kvar och umgicks med dem en stund till. Jag vet inte vad klockan var när vi gick och la oss på riktigt, men natten som följde är som en dimma. En underbar, förlösande och något diffus dimma. Sista gången jag var uppe och tittade på klockan var den 07.30.

På morgonen vaknade jag av att Åsa gick runt och städade i min lägenhet. Vi gick upp och gjorde henne sällskap i soffan och beställde pizza. När hon åkte städade vi hela stället ordentligt och duschade sedan innan soffan ockuperades igen. Jag tror vi gick och la oss innan 21 den kvällen. Och sov tills mitt larm gick av 06.30.

 

På jobbet blev det väl inte så mycket vettigt gjort. Jag hade tusen tankar snurrande i huvudet och när jag slutade följde han med mig på en promenad för att rensa skallen lite. Det var lättare sagt än gjort, för det gick inte att tänka på något annat än att han sagt att han har känslor för mig, att han vill ha mig, att han ångrar det han gjorde den gången, att han vill ha en andra chans, att han ska göra allt han kan för att få mig att lita på vad han sagt.

För jag var ärlig. När jag tillslut kunde ge någon respons sa jag att jag har svårt att tro på honom. Att det faktum att han krossade mitt hjärta när han valde bort mig den gången gör att jag inte kan tro att han skulle kunna känna så för mig nu. Att jag är rädd för att släppa på alla de känslor som bubblar inom mig eftersom jag någonstans tror att han kommer ta sitt förnuft till fånga och göra samma sak igen. Och han förstår det. Han sa att han vill ha mig. Punkt. Och det är upp till mig att bestämma i vilken takt det här tas.

Nu när han har åkt tillbaka (igår) ska han prata med alla som behöver pratas med, säga upp saker, söka nya saker här och flytta ner så fort det går. Han säger att han är färdig där, att det inte finns något som håller honom kvar längre, att det numera är en fråga om att berätta, inte besluta. För beslutet är redan taget.

 

Mitt huvud är fortfarande lite i spinn. Den här veckan har varit så intensiv, så påträngande, så fantastisk att jag inte vågar tro på den. Det känns som om det här var hans semester, att han alltid skulle åka tillbaka till sitt normal liv och lämna mig här. Det faktum att han ska flytta hit igen känns så overkligt. Jag är skeptisk bara jag skriver om det.

Samtidigt vet jag att han inte gör sånt här. Han är inte en sån som äter kakan och har den kvar. Dock har jag mest träffat sådana män det sista så det är svårt att skilja honom från mängden. Men han är lång ifrån mängden. Han är speciell. Och vacker.

Och anledningen till att jag sitter på nålar just nu är att jag inte hört av honom sedan igår kväll. Han kom hem imorse och jag sa att jag inte skulle störa honom i allt han skulle göra idag utan att han får höra av sig när han orkar och vill. Nu är klockan efter 22 och mitt huvud börjar spinna med alla de där orostankarna igen. De där han "tagit sitt förnuft till fånga" och ångrar allt som skedde och sas här.

Det värsta med en riktigt bra helg är det totala fallet när det är måndag och man måste gå till jobbet igen.

Det finns få saker som gör mig mer vansinnig än när någon förminskar ett problem på min arbetsplats. Speciellt när det är någon inom samma arbetsgrupp, samma yrke men som liksom har gett upp och bara accepterar att "det är så det är". Och sen skrattar åt mig när jag är upprörd och försöker komma på vägar till förändring.

Förbannad är milt sagt! Och nu ska jag tvingas arbeta med said person resten av dagen. Mrhmmnghemn.

Igår skulle jag åka ut och fira ett inkommande jobbsamtal med att klämma på en telefon jag kikat på via nätet och köpa ett nytt duschdraperi på jysk eftersom det gamla är för litet nu när "jag" fått upp en ny stång som täcker hela badkaret.

Vad händer? Jag fastnar med en försäljare. Han är trevlig och jag vill väldigt gärna ha en ny telefon så det slutade med att jag 4 lax fattigare och en telefon rikare sprang till bussen och åkte hem igen.

Duschdraperilös.

Haha!

Hur de ibland kan vara så klara, så enkla och självklara. Man vet precis vad man känner och om det är bra eller dåligt, vad man vill ändra på eller vad man vill ska vara precis som det är.

Sen finns motsatsen. Känslor som man inte riktigt kan sätta ord på eller definiera. Som man inte vet vad de beror på, om det är något utomstående som skapat dem eller om de är en skapelse av ens egna huvud, en önskan om känslor.

Som saknad till exempel. Ibland vet man precis vad man saknar; en vän, mamma, choklad eller kärleken från en hund. Men ibland vet man inte om man saknar en specifik person, eller om man faktiskt frodar i känslan av att sakna någon och därför låter sig själv fokusera den saknaden på någon speciell.

Är då den osäkerheten ett tecken på att saknaden är "falsk"? Att subjektet för saknaden egentligen hade kunnat vara någon annan..? Säg då t ex att man hör en låt som får en att tänka på denna person och man önskar att personen var här när man tänker på densamma i den stunden.. Är det istället ett tecken på "sann" saknad och känslor till personen i fråga?

Jag är lite.. fundersam.

Nu har jag sökt två jobb i Värnamo. Tänka sig. Jag tänkte inte så mycket tror jag, inte rent praktiskt i alla fall, med hem och hus och hela den biten. Men ja, den som lever får se! Fast tjänst vore ju spännande.Sen att ett av dem är lite av (läs: ganska mycket) en dröm att få, ja det gör att det pirrar lite mer inombords.Värnamo är ju inte så långt från Erik och han har t o m sagt att jag kan bo hos honom tills vidare om det skulle behövas. Är inte det rart, så säg?
 Annars då? Jo, det är upp och ner som vanligt. I fredags hade jag en härlig kväll med Åsa på Cheers. Två öl, tacobuffé och massor med prat. (Säg det inte till nån men jag tror faktiskt att jag föredrar öl framför rödvin. Go figure!)Lördagen började med världens hormonsnurr, eller vad man nu ska kalla det.. Jag satt och storlipade till Den lilla sjöjungfrun.. På riktigt. Mina känslor var aaaall over the place och ingenting var bra, typ. Sen tvingade jag mig själv att skriva till Robin och det slutade med att jag åkte med dem till hans nya hus och rev kakel och målade och hade mig. Inget är så bra distraktion som lite fysiskt arbete. Kvällen sen blev bra den med. Somnade gott och hade världens slappdag på söndagen (förutom en omgång tvätt). Ambitionen var städning och träning, men det föll pladask för film och snask.Igår kväll hade jag lite huvudvärk men lyckades ändå somna rätt gott. Idag vaknade jag med samma huvudvärk som har suttit i hela dagen, även nu. Jag vet inte riktigt hur jag ska få bort den. Inte roligt när jag först ska arbeta och lyssna på möjliga och omöjliga läkare och sedan på handledarutbildning på körskolan (äntligen!) med Kicki.Vi får hålla tummarna och korsa fingrarna och hela faderullan för att det inte blir för jobbigt. Ja, så får det bli.
Herrå!

Godsmack gjorde en riktigt bra insats där. Serenity..

 

Anywho...

Idag har jag sökt ett nytt jobb. Inte inom vården. Jag hoppas rätt mycket på det här. Lära sig nåt nytt men ändå ha sekreterarrollen. Lönen har jag inte ens tänkt på att kolla upp. Hm. Jaja, det tar vi sen.

 

Insåg återigen att jag är rastlös. I livet? I mig själv? Jag vet inte.

Jag önskar så att något ska ske som ändrar på det här, att jag ska bli lite nöjdare och trivas lite bättre igen. I och med semesterslutet kände jag att jag i alla fall måste försöka få något att hända. Om jag mår så dåligt av att börja jobba igen så är det något som är fel. Och efter att ha pratat med min kollega igår, som känner samma sak, så fick jag det bekräftat att det inte bara är jag. Det är det där stället. Stället där utveckling eller uppskattning av nytänkande inte finns med i vokabuläret.

 

Jag kände att fuck it, jag kan faktiskt flytta för att få rätt jobb. Det är så många av mina vänner som går vidare på olika sätt i livet, antingen med nya jobb, flytter eller familjer, så varför ska jag sitta här och känna mig övergiven när jag kan göra samma sak? There is no point!

 

Nackdelen just nu är nog att jag så gärna vill, att jag möjligtvis har en tendens att forcera fram saker som inte borde forceras.

Så är semestern slut igen. Jag vill inte. Jag hade kunnat göra så mycket annat än jobba på det där stället imorgon. Jag vill inte arbeta där. På riktigt. Ett konstant överflöd av arbete som vi aldrig kommer ikapp eftersom vi är en man för kort. Får vi nån förståelse eller något stöd från ledningen? Hah! Tillåt mig skratta bittert. Ofta hör man att man inte vet vad man hat förrän man har förlorat det.. I det här fallet vet man inte hur mycket man ogillar något förrän man tvingas tillbaka till det. Mina motståndskänslor kan visserligen vara förhöjda av att jag haft en fin vecka och bokstavligt talat är på väg hem till vardagen. Men ja.. Ändå. Hela min kropp strävar emot logiken i att 'man ska ändå vara tacksam att man har ett arbete'. Jag menar, det kan inte vara detta livet ska gå ut på. Att vantrivas och nöja sig. Om det är så, kan man väl lika gärna ge upp. Knyta säcken.. Vad är i så fall poängen med någonting alls?

 

Igår var en såndäringa bra dag. Jag började med att jobba (givetvis, vad annars liksom). Sen lyxade jag till det med kebabsallad på lunchen. Jobbar sena passet den här veckan så äter ändå lunch helt i min ensamhet varje dag. Alla andra äter lunch innan mig. Kul! I alla fall. Efter jobbet gick jag hem och svepte över mina golv med dammsugaren och torkade bord. Sedan åt jag en banan samtidigt som jag bytte om till träningskläder, packade väskan och bökade fram min cykel ur förrådet. Svichade ner till gymmet och stressade igenom träningen eftersom jag var sjukt uttråkad och när det gått prick en timme sprang jag ut därifrån. Cyklade hem uppför backen vid Mona Lisas, holy crap så sjukt jobbigt det var i slutet, men jag satt kvar på cykeln och trampade på tills jag var utanför min port. Lite stolt får man väl va? In och duscha, "laga" mat (eller värma en av de 512 matlådor jag fixade förra veckan) och sedan öppnade jag en guinness, för att jag tyckte jag var värd det. Tji fick jag. Det smakade inte alls lika gott som i Dublin. Inte ens i närheten! Nåja. Ringde upp min syssling som jag pratade med i en god halvtimme, han är så härlig och vi har alltid massor att berätta (kanske för att vi hörs nån gång sådär varannan måna, men ändå). Robin ville ha sällskap och jag är inte den som är den så vi gick och handlade lite gott att ta med upp till honom och såg på nån fotbollsmatch som Sverige vann med varsin öl i handen (vi alltså, inte dem). Om ni inte märkte det i eftersnacket med spelarna, i synnerhet Zlatan, så tycker de att saker och ting är väldigt.. bra. Bra bra bra bra bra. Svenska landslaget har på 10 minuter förbrukat sönder det ordet. ALLT var bra. Eller kändes bra.

Efter allt bra-prat kikade vi lite på Armageddon innan jag gick hem för att sova. Och somnade gott gjorde jag.

Nu är det torsdag och bara en natt till fredag! Det har känts som fredag hela veckan. Igen. Inte alls roligt när man ska upp morgonen efter >.<

Men nu är det bara idag, imorgon och sedan en softvecka kvar. Jag längtar som en tok efter att vara ledig.

Så se nu till att skina med din närvaro, sol!