[äinjel]

Igår hämtade Åsa upp mig, vilket tvingade in mig i duschen (thank god) och så åkte vi till Trollhättan och fikade i ett par timmar. Supermysigt.

Sedan åkte vi hem till Misja och drack te i ett par timmar till och skrattade så tårarna rann.

 

Åh, vilka härliga flickor jag har i mitt liv!

Kärlek!

♥

Kanske för att det, i alla fall i mitt liv, händer saker på helgen som aldrig händer på vardagarna. Kanske inte är så konstigt då.

Förra veckans inlägg var om en pojke, givetvis. Jag tog mod till mig och frågade (visserligen via sms) om det varit en seriös fråga eller något skämtsamt påstående, det där med permanent. Jag visste inte alls vad jag skulle förvänta mig, jag visste inte ens vad jag ville ha för svar. Jag visste bara att det var en fråga som låg i bakhuvudet och skulle skrapa i oändlighet om jag inte fick svar. Det svar jag fick lydde "Lite av båda. :) Jag gillar dig men vill lära känna dig bättre innan jag säger något mer" typ. Det var inte förrän jag läste det som jag insåg att det var precis det svar jag velat ha. Hela jag sprack upp i ett leende och blev lite varm i kroppen, liksom en lycklighetskänsla. För jag gillar honom också, men ja, vi känner inte varandra så väl förutom genom festande och har väl i princip aldrig umgåtts utan att det varit onyktert och/eller vänner omkring. Så det visade sig att vi var/är på samma nivå. (How weird is that? Har nog inte hänt mig på 10 år ungefär) I lördags natt kom han och hämtade mig efter ett kalas i goda vänners lag, sen åkte vi upp till mig och pratade i en kvart innan vi gick och la oss och sov då vi båda var rejält trötta. Dagen efter skulle han åka hem (långt bort, givetvis) och jag fick väcka honom. Vi satt och bara var i soffan en stund innan han var tvungen att packa ihop sig. Vi kramades och lovade att snart höras igen. Det var både mysigt och tråkigt med tanke på avståndet.

Nåväl. Vi får helt enkelt vänta och se hur det artar sig, hela den här grejen. Än så länge känns det härligt kravlöst på ett sätt, på andra sätt inte, men ändå inte jobbigt någonstans.

Ja, det skulle väl vara avståndet då.

Jag blir knäpp i hela huvudet.

 

Här tror man att man vet vad som gäller och vad man vill och så kommer du och gör sådär.

"Du vill ha mig ikväll." Flin och skämtsam flirtblinkning.

"Mja, det kanske" Leende med glimten i ögat.

"Vill du ha mig på heltid?" Smile

"Vill du ha dig på heltid?" Skratt

"Nja, "*nånting mer*"

 

Men mitt dumma spån.

Sluta att inte fatta vad människor säger innan det är för sent.

Den här måndagskänslan som envisas med att reta mig med sin närvaro vid varje start på en ny vecka gör inga undantag idag. Jag vet ju till stor del hur jag kan förminska den, dvs genom att ha lugna helger, inte dricka, inte hitta på massa bus och inte vara uppe till 5 på morgonen fredag och lördag kväll vilket resulterar i alldeles för lite sömn och en utslagen söndag. Och en deprimerande jobbig och tråkig måndag.

För att minska mina low's så borde jag minska mina high's. Men det tänker jag inte gå med på! Precis som för majoriteten av andra människor så lever jag upp på helgen, jag suktar efter den, jag försöker uppskatta den så gott det går och jag spenderar vardagarna med att planera vad som ska hinnas med, vilka som ska träffas och vad jag helst vill göra. Lite som en minisemester.

Nu låter det så där tragiskt som om jag inte har något liv som helst på veckorna, men det stämmer inte riktigt heller. Det händer saker då med, men den stundande tidigare morgonen hämmar en del saker eftersom jag ändå inte vill vara totalt slutkörd i huvudet dagen efter.

Om fyra veckor är jag ledig i två. Då har jag ingen som helst aning om vad jag vill göra. Eller jo, lite vet jag ju det, men inte så mycket som jag skulle vilja är bestämt. Närmare bestämt (hah) ingenting.

Vad kan man göra i två veckor, sista veckan i augusti och första i september? Man kan åka iväg, om man skulle ha några pengar till det, då återstår ju frågorna vart och med vem. Ensamhet kan vara uppskattat, men att inte kunna dela en upplevelse med någon annan tar faktiskt bort en del av hela grejen.

Man kan stanna hemma och inte planera någonting. Hur kul är det då? Alla andra jobbar ju.

Man kan hälsa på mamma och mormor. Klart man kan! Men inte i två veckor, då skulle jag krypa på väggarna.

Jag kryper lite på jobbväggarna nu. Känns inte som om jag varit ledig alls det senaste året och det här stället är föga energiinspirerande. Ledig tid i solsken, det är vad jag vill ha!

Idag har vi en blödig dag. Jag får tårar i ögonen som jag får kämpa bort hela tiden. Jäkla skit. De här 3 timmarna som är kvar känns som ett stundande maratonlopp.

 

I lördags hjälpte jag Spike att flytta. Det var 6 trappor upp och ner, sen upp till vinden ytterligare 4 trappor. Igår började mina fotleder gnälla. Idag är de ännu värre. Det känns som om benen gnider emot varandra där inne, utan någon dämpning mellan. Ben mot ben bara, typ. Sjukt obehagligt och gör rätt ont. Speciellt när jag sitter här och skriver med fötterna stilla på golvet. Det bara pulserar i dem. Molar och värker. En ipren och 2 alvedon har inte hjälpt ett dugg. Jag ska åka ner till apoteket sedan (måste ändå ha lite annat där) och köpa smärtstillande gel.

Nu tåras det igen.

Och så är det måndag på det!

 

Jag vill gå hem.

Nu.

Just nu har jag väldigt lite att göra på jobbet. Denna och förra veckan har vi nog lägst bemanning på hela sommaren och jag har fått jaga diktat då och då. Både skönt och jobbigt, då jag absolut inte vill sitta här och göra ingenting när det är 24 grader och strålande solsken ute. No sir! Men man får väl ta vara på lugnet, för stormen kommer nästa vecka när en av läkarna kommer tillbaka. Han är den som har mest att göra, skapar mest jobb och är dessutom den jobbigaste, mumligaste och mest speedade dikteraren jag jobbat med. Ser vi fram emot det här? Not so mucho, no no.

Torsdag är det idag, klockan är nionollnio. Imorgon är det fredag och sen helg. Planerna är många den här helgen, eller rättare sagt alternativen. Antingen kan jag stanna hemma, sola och använda min nyfixade cykel för att ta mig till ett utevatten jag kan doppa mig i för första gången i år. Eller så kan jag åka med Robin och Virro ner till Skåne och hälsa på Arne. Eller så kan jag åka med Philip till Trollhättan och gå på konsert på lördag.

Decisions, decisions.

Oh! Nu är det snart frukostrast.

Misja och jag kom äntligen iväg!

 

Den 18:e satte vi oss på flyget, jag med fjärilar i magen och hon med monster. Men flygvärdinnorna var väldigt snälla och allt gick hur bra som helst, så det var med lätta steg vi klev av på Gatwicks flygplats. Vårt hostel låg i närheten av Camden och sköttes av en härlig dam på runt 60 år. Den engelska frukosten var något av det vidrigaste jag varit med om, så det fick bli rostat bröd med smör och sylt resten av mornarna där. I London passade vi på att shoppa lite. Primark (som man kanske prismässigt kan jämföra med klädavdelningen på Ullared?) hade otroligt mycket kläder och nästan lika många shoppare som trängdes i gångarna! Oxfordstreet var fyllt av folk och affärer som lockade med både billiga och dyra varor. Vid ett gatustång köpte jag en scarf med mustascher på. "I mustasch you a question!". Högklassig humor, på min ära! Annars åkte vi mest runt till olika stadsdelar. Vi var givetvis vid Big Ben och parmalentet och jag fick åkt till Kings Cross station och kika i Harry Potter-butiken och den lilla turistattraktionen de gjort utanför med en vagn halvägs in i tegelväggen. Vi åt middag i en trädgård bakom en pub en kväll, det var otroligt mysigt med ljusgirlanger bland allt det gröna och maten var kanon.

 

På fredagen firade vi midsommar genom att åka tåg upp genom England till Skottlands huvudstad Edinburgh. Väl framme gick vi uppför den längsta trappan någonsin med våra tunga väskor och sedan genom hela stan för att komma till vårt hostel. Här ingick ingen frukost och vi delade badrummet med 3-4 rum till, men det var det bästa stället vi bodde på under resan. Sängarna var skumgummimadrasser i (tusen gånger bättre än fjädersäng utan bäddmadrass!), vi hade en våningssäng och badrummet var stort, fräscht och hade ett duschmunnstycke som hade vattenfallskänsla.

Vägen till hostellet gick genom en fin park kallad The meadows och på ena sidan såg man arthur's seat, Edinburghs högsta topp. Dit upp gick/klättrade vi andra dagen. Det tog säkert 45 minuter och jag är övertygad om att det var Minst 90 graders lutning! :P Men så värt ansträngningen det var. Helt otroligt vacker utsikt. Man såg havet, hela staden och bort mot högländerna, helst fantastiskt. Detta är ett måste att göra om man är i Edinburgh. Man kan dessutom välja att gå den lätta vägen upp istället för den som vi inte visste att vi tog. ^^ Innan vi klättrade upp där hade vi som första mål att se slottet. 160 pix i inträde var SÅ värt de 4 timmar vi spenderade ooh-ande och aah-ande över allt vackert. Vi fick dessutom en muskötuppvisning och en rolig historielektion om när England vann tillbaka Skottland i ett krig. Klockan 13 sköt de dessutom med en stor kanon "One o'clock gun. Jag stod redo med kameran men när själva skottet gick av hoppade jag till så pass mycket att kortet blev alldeles suddigt.

Vi hittade ett litet guldställe ganska nära vårt hostel som hette Sandy Bell's. En liten liten pub där vi smakade vår första (och enda) haggis. De hade haggis toasties, vilket var som en varm smörgås med haggis emellan. Inte så farligt som man kan tro faktiskt! Om man bara lyckas sluta tänka på vad det är för något man äter.. Där fick jag även smaka min första öl som jag inte tyckte var jätteäcklig. Dark Island hette den och är tydligen en ale, inte öl. Givetvis finns den bara i Skottland.

I närheten av pubmeckat vandrade vi in på en pub och träffade en engelsman och en irländare som var härligt underhållande. Engelsmannen speciellt, han gav mig en krimonalroman som utspelar sig i Edinburgh innan han skulle gå hem, lagom rund under fötterna, och det är jag honom tacksam för. Jag läser den nu och det är väldigt kul att känna igen olika pubar och gator i historien!

Sista kvällen trodde vi lyckan var gjord när vi hittade Jamie Olivers restaurang, men tyvärr fick de före oss sista bordet. Vi frågade värden och han tipsade oss om City Café dit vi gick och när vi kom in såg det lite ut som en amerikansk 60-tals diner. Varsin hamburgare beställdes och jag skojar inte om det inte var den bästa hamburgare jag någonsin ätit. Helt galet gott!

Vi såg så mycket vackert i Edinburgh. Kyrkor, hus och människor. Det är en stad jag blev förälskad i och jag tänker åka tillbaka till Skottland och se mer. Vandra i högländerna, se mindre byar och njuta av den underbara dialekten!

 

När måndagen kom var det dags att stiga upp innan tuppen och sätta sig på ett tåg åt väster. Efter ett tågbyte och många vackra vyer var vi framme i Holyhead där färjan tog oss till Dublin. Efter 11 timmars resande och 4 trappor upp till rummet damp vi ner i vår dubbelsäng och andades. Upp igen och ut på stan på jakt efter föda. Vi hamnade på en italiensk restaurang och åt en av de bästa förrätterna jag varit med om. Så enkel men ack så god! Lammet till huvudrätt var inte heller illa! Vi övervägde att sätta oss på någon pub men båda var så trötta att vi gick hemåt istället. Mitt i Temple bar (området med alla pubar) blev vi stoppade av 2 killar som inte riktigt ville släppa iväg oss, och det slutade med att den ene följde oss hela vägen till vårt hostel.

Efter frukost med Niall, en väldigt trevlig och pratsam hostelägare dag 2 var målet Guinnessbryggeriet och St Patrick's katedral. När det var avklarat fönstershoppade vi lite och letade upp Dublins äldsta pub, där åt jag en traditionell irländsk gryta och drack en halvpint Guinness. Riktigt gott! Vi blev kvar där några timmar, träffade en trevlig kille som firade att han fått nytt jobb och skulle säga upp sig från sitt gamla dagen efter. Vi gick hem efter detta. Debaterade med oss själva vad vi skulle göra på kvällen, vi båda var redigt trötta men ville samtidigt inte låta en kväll gå till spillo. Det slutade med att vi gick och köpte smått och gott till natten och somnade redan vid tolv.

Dagen efter vaknade vi utvilade och på bra mycket bättre humör! Vi begav oss till ett gammalt gammalt bibliotek som hade den raraste gamla man som bibliotikarie man kan tänka sig! Sen gick vi runt i stan och bara gjorde vad vi ville. Ingen stress, ingen stor plan. Vi gick in på en pub som hette the Stags head där vi träffade Steven, vår allra första äkta irländare. Han var jättetrevlig, en konstnär på dryga 40 år som var öppen, glad och hade vettiga värderingar. Där blev vi också kvar bra mycket längre än vi tänkt oss, men det var bara trevligt! Vi åt engelsk matpaj på ett litet café och allt jag kunde tänka på var Sweeny Todd. Det var nog tur att min paj innehöll kyckling så jag inte riktigt kunde inbilla mig något annat. Och gott var det! Lite souvenirshopping gjordes och sedan bar det hem för piffning inför sista kvällen.

Vi hade kollat in en restaurang som hyllats i sina recensioner på olika turistsidor och deras lammburgare var faktiskt värd kritiken. Riktigt gott. Nu när jag tänker på det var det god mat i princip överallt vi åt. Nästan i alla fall. Efter maten gick vi förbi en pub som såg trevlig ut och först tänkte vi gå vidare till ett annat ställe, men så bestämde vi oss för att gå in ändå. Min första helpint beställdes in och dracks till ljudet av en skönsjungande trubadur. Vi träffade alla möjliga sorters män där inne, varav några fick följa med hem i minnet och på FB. Det slutade med att vi var kvar till stängning och på vägen ut fastnade vi med ägaren, personalen och mannen från U.N.C.L.E. och fick ett par öl till. När det tillsut var dags att gå hade alla andra intressanta ställen stängt så vi traskade hemåt.

Dagen efter packades det, vi åt frukost (mycket bättre än i London), tog en sista tur på stan och åkte sedan buss till flygplatsen.

Vi flög till Oslo (taxfree!) och tog sedan bussen till torp.

Aldrig har jag varit så trött som jag varit denna veckan, men OJ så det var värt det.

 

Irland och Skottland, ni har inte sett det sista av mig, det vill jag lova!

Petter var så vänlig och frågade varför jag slutat blogga.

Jag kan väl inte skylla på något speciellt förutom att jag har prioriterat annat. Och inte direkt känt att jag haft något att skriva om, förutom små korta inlägg när jag är extra ledsen eller frustrerad. Den här bloggen har fungerat nästan som en dagbok för mig, även om den kanske är lite mer lättillgänglig än min gamla tonårsdagbok. ^^

 

Men nu har jag faktiskt något att skriva om!

Tänkte det kanske är dags för lite uppdatering här. Detta är ju som bekant, mer för min egen skull än någon annans. Sen om någon skulle tycka det är intressant att läsa om mig och mitt är de så välkomna så. (Ja, annars vore jag väl lite av en hycklare som skriver om mig själv på denna mycket allmänna, om än okända, plats!)

 

Nu har jag jobbat på vårdcentralen i en vecka. Det känns förvånansvärt okej ändå. Jag skulle tro att jag redan fått ur mig den mesta våndan redan innan eftersom jag visste vad som väntade mig långt innan jag började. Och det är ju bra. Typ.

Givetvis är det inte alla man klickar med på en gång, men sånt är väl livet. Man kan inte gilla alla och alla kan inte gilla en tillbaka. Det är bara att acceptera och gå vidare, som mina kära PP:are skulle sagt.

Annars så har det varit påsk. Jag har träffat mina kära morföräldrar, de var här och bjöd på lunch innan påskspelen på torget och fika hemma hos mig. På kvällen var det fest här. Riktigt kul, och långvarigt, som sig bör! Det hände något jag inte kunde tänka mig skulle hända, typ nånsin. Men lite lustigt ändå! Förlåt. Den som ringer får veta!

 

Livet i övrigt?

Tja, det känns väl lite som vanligt. Kärlek? Näh. It's all just friendships and lovely besties everywhere. Varesig jag vill det eller inte.

Kroppen min däremo, har haft lite konstigheter för sig det senaste. Jag får lite miniyrsel titt som tätt, ganska ofta för att vara ärlig. Ser lite konstigt och har svårt att fokusera blicken. Ibland slår mitt hjärta väldigt hårt i bröstet utan förklaring och huvudvärk är ett lite mer vanligt förekommande bekymmer. Kan må lite illa också ibland.

Först trodde jag det var mitt blodsocker som var helt uppåt väggarna tokigt, men det har liksom fortsatt sedan jag fått ordning på mina nivåer, så nu vet jag inte riktigt.

Mmm.. Jag får väl se. Kanske något att kolla upp så småningom.

Har haft tankar på att det kan vara stress i o m det nya jobbet och sånt. Men jag känner mig inte stressad annars. Det kan jag inte påstå. Thoughts?

Imorgon är första dagen på sista veckan jag kommer att jobba på sjukgymnastiken. Det känns.. jag vet inte. Jag kan inte riktigt få fram en stark känsla just nu. Kanske för att jag inte vill känna efter, egentligen. Jag har aldrig haft en så bra arbetsplats som denna. Jag trivs så fruktansvärt bra och har gjort det i två år. Att det nu ska ta slut, är bara helt.. fel. Jag vill inte.

Något som tar den ledsna känslan ett steg längre är att jag kommer börja arbeta heltid på en arbetsplats jag inte ville arbeta mer på. Jag vet, jag ska vara tacksam att jag har ett jobb. Och det är jag. Till en viss gräns.. Det hade varit annorlunda om jag inte varit där innan, och inte vetat vad jag skulle vänta mig. Men det har jag och det vet jag. Det sista (kanske inte sista, men det känns så) jag vill är att sätta mig i en stol och skriva hela dagarna. 8 timmar om dagen med bara diktatskrivning. Hela mitt jag säger; Nej!

Men vad ska jag göra? Sluta känner jag inte att jag kan göra om jag inte har något annat att göra. Och det finns väldigt lite där ute. Det här kan jag i alla fall, jag vet vad jag ska och förväntas göra. Och det suger. Jag vill ha en utmaning. Jag vill ha en rolig utmaning. Jag vill inte ha 30 sekunders gångväg till jobbet, det är alldeles för nära! Är det bara jag som känner så? Jobba i området man bor, nej tack.

Det är ju givetvis inte bara jobbet jag kommer sakna, det är framför allt alla arbetskamrater som jag tycker om och lärt känna, som är på samma våglängd som mig, som jag kan relatera till och där många är i samma ålder som mig.

(Cue sad music on spotify som gör mig tårögd.. Här!)

 

Fuck fuck fuck. Och jag kan naturligtvis inte visa hur jobbigt det här är, när någon frågar eftersom det förväntas att jag ändå ska vara nöjd att jag har något att gå till efteråt. Det är förmodligen bortskämt av mig, men det är så jag känner. Hur förändrar man känslor, liksom?

Hur bra är det, när man läser ett mailutskick som går till alla nuvarande arbetskamrater med information inför de kommande samverkansdagarna, där det bl a står att "1/4 går Lena över till Skogslyckan", och allt jag känner är skit.

Jag vill svara på mailet och skriva att han ska fasiken ta bort det där om Skogslyckan. För det första har de inte hört av sig till mig, jag har inga papper påskrivna och dessutom så vill jag inte börja jobba där.

Ögonen svider till av begynnande tårar, näsborrarna vidgas lätt och jag har en stor klump i bröstet, eller kanske mer en ballong innanför bröstbenet som sväller och vill sprängas.

 

Hur fan ska jag fixa det här..

min själs bomull, min lilla lilla Misjaskrott!

Tänk att ett par timmar med dig över en kanna te kan få mig att må så mycket bättre. Det är helt underbart, fantastiskt.

Jag ville bara säga, att jag gillar när du kommer hem.

=)

Här sitter jag med tårar i ögonen.

Varför?

Inte vet väl jag.

Just när man nästan gett upp, så kör man en sista chansning och så blir det så bra. Vilket bara rör till det i huvudet igen. Det krävs mycket viljestyrka att inte höra av sig.

Tänk om man kunde lägga den viljestyrkan på att inte äta onyttigheter och ta sig ner till gymmet istället...

Som E skulle sagt; It's a motherfucker..

Jag proklamerar! Allt kan skyllas på detta fenomen..

Mitt humör idag har gått från att jag varit glad - irriterad - trött - arg - konfunderad - uppgiven - och nu allra sist, precis innan läggdags, känner jag för att lägga mig i en hög och gråta en skvätt.

Vad är upp med det. Va! Kan man amputera känslocentrat?

Haha, ja!

När jag var ute och promenerade och filosoferade över mitt liv idag, kom jag fram till att jag inte vet vad jag håller på med. Typ.

Nu främst i frågan om kärleksliv och relationer då.

Jag har varit singel nu i.. drygt 7 år. Det är galet lång tid. När jag ställer mig frågan varför så hittar jag inget rakt svar. Visst, vissa perioder har jag tyckt det varit hur bra som helt att vara singel, fri och i viss mån lössläppt. Men det var länge sedan nu. Som jag skrivit här ganska nyligen, så lockar det liksom inte längre. Lössläpptheten har inte varit lockande på flera år nu, jag ser inte alls det roliga i att träffa någon man halvt gillar en gång, vanligen onykter, och ge dem en del av mig som jag håller ganska kär.

Sen frihet. Vad är det då? Blir man inlåst och fastkedjad när man är i en relation med någon och man tycker om varandra? Inte direkt.. Man kanske väljer att stanna hemma ensamna vissa kvällar, men är inte det liksom essensen av frihet; att välja själv?

Singel. Ensam. En. Själv. Jag behöver ha mina dagar/kvällar ensam ibland, det gör nog alla, men det är inte samma sak när jag inte väljer att vara själv utan är det eftersom det fattas alternativ.

 

Så, varför har jag varit singel så länge? Vad är det som hindrar mig? För min logik säger mig att det är jag som stoppar mig. Men hur? Är det självförtroendet.. Mina osäkerheter på mig själv.. Ser jag inte potentialen i rätt personer?

Och nu när jag har kommit fram till detta, hur i hela världen ska jag finna på mitt hinder och sedan överkomma det?

Jag har nog aldrig (yrkesmässigt) känt mig så eftertraktad som igår.

 

VI hade ett efterlängtat receptionsmöte med chefen på eftermiddagen. Mycket välbehövligt eftersom vi istället för läkarsekreterare på 200% endast haft c:a 130% sedan årsskiftet, och det känns kan jag lova!

Då bestämde chefen iaf att min tjänst skulle ökas till 100% fram tills den går ut 31/3 (booyah!) och vi la även upp ett receptionsschema som innebär att jag inte behöver sitta i kassan hela dagarna, vilket ska bli väldigt skönt..

 

1½ timme senare ringde chefen på Skogslyckans VC och frågade om jag var redo att börja arbeta fredagar igen. Hah! Näää, sa jag då, med en mycket trevlig känsla i magen. Jag kommer sakna sekreteraren jag arbetade med, men resten spelar ingen roll och arbetsförhållandena kan de bara stoppa någonstans där solen aldrig skiner. Detta kan man givetvis inte säga, utan vi ska så klart höras när min anställning på sjukgymnastiken går ut.

 

Så från och med nästa vecka kommer jag jobba mån-tors 07.20-16.00 och sluta 14-14.30 på fredagar.

Sweheheetness!

Ett par timmar efter föregående inlägg bestämde jag och Misja att fira hennes födelsedag med att ta en kall på Butlers. Vi spenderade ett par timmar där i varandras goa sällskap och sedan åkte jag hem och sov.

 

Resten av föregående arbetsvecka flöt på fint. Det hände inte så mycket. Jobbade som sagt på fredagen, övertidsersättning och fick gå hem vid 12. Kan det bli bättre?

Ja, det kunde det! På kvällen kom Kim upp på en planerad filmkväll. Vi (jag) lagade lasagne och satt och pratade,  lyssnade på musik, spelade musik, skapade lite musik, tittade på youtubeklipp och lät klockan flyga iväg så mycket att dagen ljusnade. Den enda film vi tillslut satte på startade vid halv nio på morgonen och jag tror vi båda sov när den var slut. Han gick iväg på rep med bandet när klockan var halv 11 och då, efter bara 28-29 timmar i mer eller mindre vaket tillstånd, gick jag och la mig i min säng.

Där stannade jag till kl 17 då det var dags att äta. Efter lätt övervägande kom jag fram till att det var bra att aktivera sig, så jag åkte med Kicki, Johan och Sofie till Zlet och Ylva på hovhult. Där fanns även Johan och Emma. Det blev en riktigt trevlig afton med mängder av minnen, prat och skratt.

Klockan halv tre ungefär, efter en lagom lång promenad, var jag hemma igen och stenslocknade.. Bara för att vakna kl 08 på söndagsmorgonen. Dagen spenderades med Åsa och på kvällningen TV:n.

Lyckades pricka in två bra filmer dessutom.

Seven psychopaths, med Woody Harrelson, Colin Farrel och Christopher Walken.

Samt This must be the place, med Sean Penn som en underbar gammal, drogskadad rockstjärna. Tänk dagens Ozzy som gay. Typ. Så härlig!

 

Idag ringde Chrille och på torsdag ska jag få träffa min nya brorson!

Imorgon blir det träning för första gången på vad som känns som ett århundrade och på onsdag kommer jag förmodligen gå till Köket och se K. spela.

Fredagskvällen blir det ytterligare en spelning med dem, fast då på Mortens och förmodligen innefattande alkohol. ^^